Det finns många historier om evolutionen på jorden.
En är att det cellulära livet började i de prebiotiska oceanerna.
Vätskan i den äggblåsa där mitt liv tog sin början har samma salthalt som det urtida havet.
Nu flyter samma vatten genom min kropp.
Min kropp är ett förfädernas ekosystem.
Väktarnas ocean.
Ett nätverk av relationer som fortplantar sig mot den djupa tidens hav.
Det flytande tillståndet fanns redan i begynnelsen – oumbärligt, och livet har anpassat sig därefter.
Livet på jorden är i ständig rörelse, omvandlas, omformas, utvecklas, överlever – och ibland försvinner.
Ett mångskiftande uttryck för den ständiga metamorfosen.
Vattnet är såsom en portal.
Den senaste hypotesen är att en stor del av jordens vatten kom från rymden.
Vätet i jordens inre bidrog till oceanernas uppkomst.
Havet är ett sensorium, ett utrymme som registrerar förändringar och utmanar människans sinnen.
Det är ett flytande soniskt nätverk, ett nätverk som kopplar samman enorma områden.
Varje levande varelse är som ett vibrerande mönster – som en akustisk signatur.
Med olika frekvenser och melodier.
Dessa mönster skapas av undervattensvarelsers sång.
Valarnas kultur dominerar oceanernas akustiska miljö under ytan, och har gjort så i tusentals år.
Vi är nu en del av oceanernas förändringar.
Världen som vi känner den genomgår återigen en enorm omvandling.
Jag består utav rösterna uti det mörkblåa.
Mina förfäder rör sig i den tidlösa sfärens tillblivelse.
Den känns som en tung omfamning.
Mitt salthaltiga blod.
Mina salthaltiga tårar.
Min salthaltiga andedräkt.
Jag är vatten, jag är eld, jag är luft, jag är jord.
Inuti mörkrets osannolika tryck.
Jag kan höra dig.
Jag lyssnar.
Låga, djupa frekvenser.
Ibland så höga att jag inte kan kommunicera med mitt släkte.
Jag rör mig oregelbundet i vattnet. Uppnår stora avstånd.
Jag rör mina lemmar genom det tunga vattnet, sparkar upp mot ljuset, en öppning … och sen – jag hoppar upp mot himlen.
Det är återigen fullmåne.
Inuti fosterhinnan liknar vi varandra, med fenor och gälar.
Drömmer tillsammans.
Därefter separeras vi till olika sfärer.
Du blir en oceanvarelse.
Jag blir en varelse med Hyperhavet inuti mitt hjärta.
Jag har kunskapen för att göra upp och använda eld.
Eldslågor i mina ögon.
Endast mina tårars salt påminner mig om vårt gemensamma förflutna.
Gråter också du salta tårar när du ser någon av ditt släkte dö?
Du sa det är bra att gråta, sorgen förenar oss.
Liksom vågorna.
Jag stannar till vid vålnaden av en val.
Hennes närvaro har gått rätt igenom mig.
Hennes blod strömmar fortfarande igenom min kropp och hennes kall ekar i mina öron.
Jag hör till och jag längtar.
Jag besvarar hennes sång.
I utrymmet mellan andetagen dallrar ett universum av vibrerande stillhet.
Vårt nästa andetag är ett mysterium.