Tabita Rezaire ser sig själv som oändligheten som längtar efter att uppleva sig själv. På sin bana som konstnär, odlare, anhängare, yogalärare och doula vill Rezaire ge uttryck för det gudomliga inuti i henne själv och i andra. Hennes verksamhet sker i många dimensioner och åskådliggör organiska, elektroniska och andliga nätverk som befrämjar rörelsen mot hjärtats medvetenhet. Som människor längtar vi efter att vara i kontakt med oss själva, varandra, jorden och kosmos, Rezaire väver samman vetenskapliga forskningar och mystiska strömningar och lockar fram förmågan och konsten att skapa samband. Hon använder digitala, kroppsliga och tidigare generationers minnen för att hela de koloniala sår och den energetiska obalans som skadar våra kroppar, sinnen och själar.
Ursprunget till Rezaires verk finns i den rum-tid där teknologi och andlighet korsas och skapar en bördig jordmån visioner om samband och frigörelse. Både via bildskärmen och helande cirklar strävar Rezaire att slå vakt om vårt kollektiva växande och att utveckla våra förutsättningar till känna samhörighet. Rezaire hänger sig åt att bli en moder för världen. Hon är bosatt nära Cayenne i Franska Guyana, där hon utövar AMAKABA, sin vision för om ett kollektivt helande och läkande i Amazonas regnskog.
Rezaires videoinstallation Deep Down Tidal undersöker vattnets kraft som en förmedlande kontaktyta för kommunikation. I haven finns ett komplicerat kommunikationsnätverk som består av undervattenskablar, sjunkna städer, drunknade kroppar, gamla berättelser om sjöfart och heliga signaler. Då den moderna informations- och kommunikationstekniken tar över vår industrialiserade verklighet, är det hög tid för oss att förstå de kulturella, politiska och miljömässiga krafter som har format den.
När man tittar på infrastrukturen för de fiberoptiska undervattenskablar som överför våra digitala data, slås man av att kablarna är lagda längs med koloniala farleder. Havets botten blir återigen den plats där smärtsamma men hyllade framsteg döljer samtidens våld. Deep Down Tidal seglar på havet som på en kyrkogård för svart kunskap och teknik. Från Atlantis till “Mellanpassagen”, eller nutida flyktingar som drunknar i Medelhavet, hyser havsdjupet förlorade berättelser och avklippta släktband samtidigt som det tillhandahåller den globala infrastrukturen för våra rådande telekommunikationer. Kan våldsamheterna på Internet ligga i dess fysiska arkitektur?
Tabita Rezaire, Deep Down Tidal, 2017. © HAM/Helsinki Biennial/Kirsi Halkola
I likhet med afrikanska och ursprungsfolks sägner tyder forskning inom fysik nu på att vattnet kan memorera och kopiera information och sprida den med sina strömmar. Vilka data finns lagrade i våra världshav? Vilka budskap kodar vi in i våra vatten? Utöver historisk sorg är vattnet en portal till andra verkligheter, vilket havens gåtfulla liv genom berättelser om sjöjungfrur, vattenandar och ormgudar påminner oss om. som hyllas i olika skapelseberättelser. Deep Down Tidal undersöker de kosmiska, andliga, politiska och teknologiska sammanslingrade narrativ som har sitt ursprung i vattnet liksom en kontaktyta för att försöka förstå arvet efter kolonialismen.
Tabita Rezaires verk har visats på många scener, däribland Centre Pompidou (Paris), MASP (São Paulo), Serpentine (London), MoMa (New York), New Museum (New York), Gropius Bau (Berlin), MMOMA (Moskva), Museum of Contemporary Art (Chicago), ICA (London), V&A (London), Danmarks nationalgalleri, The Broad (Los Angeles), MoCADA (New York), Tate Modern (London), Musée d’Art Moderne (Paris). Hon har också deltagit i talrika internationella biennaler, bl.a. i Guangzhou (triennal), Kochi, Aten, Biennale 09 och Performa 17.