Topi Kautonen (1921–2011)

Strandlinjer, berg, vatten i rörelse, natur under olika årstider var motiv till vilka Toivo ”Topi” Kautonen återvände i sina målningar om och om igen. Medan hustrun Kaarina fiskade och rökte cigaretter i sin favoritvik riggade Kautonen upp staffliet på stranden invid. Paret bodde i lotshuset på Skanslandet, som erbjöd en hel del måleriska landskap i form av stränder och dammar.

©HAM/Sonja Hyytiäinen

Toivo Kautonen föddes i Kexholm vid Ladoga 1921. Han var det enda barnet till en falskspelare och en provianterare. Familjens far spelade kort på tåg och modern levererade mat till fästningen i Vahtiniemi norr om Kexholm. Redan som ung började Kautonen stoppa upp och måla djur i den lokala ritskolan. I armén tjänstgjorde Kautonen som militär meteorolog och deltog i vinterkriget i Vahtiniemi denna roll. Under fortsättningskriget tjänstgjorde han i batteriets stab i kustartilleriet vid Svir och Onega. Kautonen ansåg att han haft tur när han under kriget fick arbeta med penna som tjänsteman och inte var tvungen att skjuta någon. Han hade en human världsåskådning, även om han samtidigt ansåg att kriget var motiverat.

Kautonen, som redan som barn vant sig vid armélivet, började arbeta på väderstationen på Skanslandet 1949. Där undervisade han beväringar i meteorologi, den tidens ”high tech”. Tjänsten på Skanslandet var en lyckoträff, eftersom också Centralväderstationens chef, major Noko målade, och han ordnade en studieplats åt fältväbeln vid Fria konstskolan. I början fick Kautonen arbeta på kvällarna och studera på dagarna för bland annat Sulho Sipilä, Sigrid Schauman, Sam Vanni och Urho Lauanne.

”Som en målare av den gamla skolan föredrog Topi oljefärger och målade intensivt. Han var mycket bra på att fånga vattnets rörelser och han överdrev färger på ett positivt sätt”, berättar Hannu Hurskainen. Hannu Hurskainens far Pentti Hurskainen var Kautonens kollega på väderstationen på Skanslandet. Även familjen Hurskainen bodde på ön tills Pentti Hurskainen omkom i en militär flygolycka 1964. De två efterlevande makarna, Hilkka Hurskainen och Topi Kautonen, hittade varandra på fastlandet efter mitten av 1960-talet. Kautonens hustru Kaarina hade avlidit plötsligt i en sjukdomsattack 1957. ”Topi var en rolig och vis man som hade en bred allmänbildning och följde med sin tid”, berättar Hannu Hurskainen, som kände Topi Kautonen i årtionden.

Armén betalade en liten pension till Kautonen, men han fortsatte att arbeta som vaktmästare på Ateneum från 1965 till 1986. Arbetsuppgifterna var varierande och omfattade både utlåning av konstverk och teknisk upphängning av konstverk. Kautonen kände till museets samlingar som sina egna fickor. Han ansåg sig vara privilegierad, eftersom han fick arbeta på ”himlarikets förgård” – och dessutom få lön för det. Även kollegerna kände till Kautonens passion för konst, och man kunde föra intressanta samtal om konst med honom. Medan han vandrade av och an i korridorerna hittade han så småningom egna favoriter på väggarna, såsom Giorgio Morandi som ”målade skrynkliga klantskallar”. Kautonen inspirerades också av konstskatterna på Ateneum i sitt eget arbete: till exempel inspirerad av konstnären Yrjö Saarinen målade han ett självporträtt med pipa i munnen.

Kautonen, som efter kriget ställde flitigt ut målningar på sin dåvarande hemort Villmanstrand, deltog också i legendariska ”Ungas utställning” 1960 på Konsthallen i Helsingfors. På utställningen visades också konst av bland annat Laila Pullinen och Rafael Wardi. Efter utställningen svalnade dock hans intresse för att ställa ut konst av någon orsak. Kautonen sålde aldrig aktivt målningar eller framhävde sig själv, även om han fortsatte att måla genom hela livet.

I slutet av livet fördunklades Kautonens känsla för färger, även om penselföringen fortfarande var avancerad. Självkritiken och viljan att förstöra egna konstverk ökade i synnerhet efter att hustrun Hilkka avlidit. Släktingarna stoppade till slut den systematiska förstörelsen av konstverk, vilket räddade hundratals akvareller och oljemålningar.

Under hela livet fokuserade Kautonen på naturmotiv: Efter att han flyttat bort från Skanslandet fortsatte han att måla motiv från ön ur minnet, eftersom han inte kunde besöka ön på några årtionden. Dessutom målade han andra strandklippor och -landskap. År 1992 diskuterade Kautonen i en intervju i Kodin Kuvalehti sin misstro mot människan som art: ”Jag har blivit övertygad om att människan har en gen som kommer att förinta henne. Därför vänds allt som människan hittar på förr eller senare emot henne. Människan inbillar sig vara något annat än en del av naturen. För det är ju helt befängt att människan förstör sin miljö trots att hon vet att hon samtidigt förstör sig själv.”

Fram till 1965 bodde Kautonen på andra våningen i D-trappan i lotshuset. Bostaden bestod av ett litet kök med spis och en anspråkslös kammare. Bostaden är motiv i flera målningar av Kautonen, till exempel i vyer över köket och sängen. I alla bostäder på Skanslandet tillreddes mat ännu på 1950-talet på spisar som eldades med drivved från stranden, och vattnet pumpades ur brunnar. Kautonen tyckte dessutom om hobbyarbete: han skaffade själv dukarna och spände dem. Från taket i bostaden i lotshuset hängde fåglar som han själv stoppat upp, till exempel måsar. Ugglor och småfåglar satt på stubbar eller grenar. I Kautonens före detta hem ska visas oljemålningar som han målat på Skanslandet. Till Biennalen har kuratorerna valt konst av Kautonen som anknyter till bostadens interiörer och landskap på Skanslandet samt väderleksobservationer.

Text: Reetta Haarajoki

Källor:

Intervju med Hannu Hurskainen på Skanslandet 25.10.2019

Kulturrådet Tuula Arkio per e-post 6.11.2019

”Viskaan turhat asiat pois”, intervju med Topi Kautonen i Kodin Kuvalehti 16.1.1992

Finlands konstakademis verksamhetsberättelse 1978–1990, Nationalgalleriets arkiv

Intervju med Toivo Kautonen 23.8.2006, av Erkki Anttonen, Centralarkivet för bildkonst.

Intervju med Ateneums vaktmästare Toivo Kautonen 1988 i programmet ”Tänään” i Sveriges radio, av Jaana Johansson, Centralarkivet för bildkonst.

+ PRESSKLIPP, där Kautonens lärare vid Fria konstskolan nämns.