Verken på Helsingforsbiennalen har skapats på den unika miljöns villkor

Helsingforsbiennalen äger rum på Skanslandet, en kulturhistorisk plats med unik natur. Det internationella konstevenemanget produceras i nära samarbete med såväl kulturhistoriker som naturkännare. I centrum för biennaljobbet står biennalens producent Annika Pråhl som arbetar tätt samman med kuratorer, konstnärer och underleverantörer samt med Forststyrelsens och Museiverkets experter.

Skanslandet, evenemangsplatsen för Helsingforsbiennalen, är ett naturskydds- och kulturarvsområde. Den exceptionella evenemangsmiljön är något som måste beaktas under hela produktionsprocessen, men hur går det här till i praktiken egentligen?

“Arbetsmetoderna upprättades genast i början av projektet. Tillsammans med Forststyrelsen har vi utformat en samarbetsmodell som tar öns unika miljö i beaktande”, berättar biennalens producent Annika Pråhl. Hon har jobbat i biennalteamet ända sedan evenemangets planeringsskede.

Forststyrelsens uppgift är att sköta om Skanslandet och utveckla dess verksamhet. Samarbetet med biennalen bedrivs av Forststyrelsens multiprofessionella team som bland annat är specialister på naturskydd, värnande av kulturarv, byggnadskonservering och bruket av naturskyddsområden för turism och rekreation. Teamet ansvarar också för öns ordningsregler och serviceutveckling, dvs. dess leder och skyltar.

“Redan vid första besöket på ön stod det klart vilket noggrant och omsorgsfullt arbete som Forststyrelsen bedriver. De har redan från början grundligt satt sig in i vilka vi är, och tydliga ramar har satts upp för allt arbete och all verksamhet.”

Helsingforsbiennalens producent Annika Pråhl på Skanslandet.

Varje verk som byggs på ön och dess placering utvärderas

Ända från början har öns naturvärden och kulturhistoria tagits upp även med biennalens konstnärer. De konstnärer som skapar platsbundna verk har att börja med blivit ombedda att lämna in en skiss på verket som man sedan har gått i genom med representanter för såväl Forststyrelsen som Museiverket.

Konstnärernas skisser och platsen för verken har ingående diskuterats med experterna. Forststyrelsen har till exempel utifrån skisserna bedömt hur de naturliga berghällarna nyttjas och sett till att verken håller sig längs med huvudvägen. “För varje verk har man letat upp en plats som är godkänd av Forststyrelsen, trots att förfarandet som längst har tagit upp till ett halvår“, säger Pråhl.

Forststyrelsen ser till att risken att naturen utsätt för slitage hålls till ett minimum. Man undviker att leda besökarna i närheten av de platser där det finns bon eller där djuren äter och sover. I stället hänvisas besökarna till att röra sig längs de färdiga grusade gångarna som inte är i närheten av de ställen där det växer sällsynta växter. Det handlar också om besökarnas säkerhet.

Pråhl tycker att konstnärerna har förhållit sig föredömligt till de uppställda villkoren. “Vi befinner ju oss faktiskt i en unik miljö. Konstnärerna förstår mycket bra varför och samarbetet har löpt smidigt.”

Vi kommer också att få uppleva eventbaserade verk på ön. Exempelvis Samir Bhowmiks performativa verk Försvunna öar som tar oss över hela ön. “Vi har gått igenom varje väg och stig tillsammans med representanterna för Forststyrelsen”, berättar Pråhl.

Med Museiverkets team å sin sida har samarbetet gällt utgrävningar och byggnader. Lösningar har diskuterats in i minsta detalj.

“Konstnärerna har i sin formgivning av verken beaktat Museiverkets önskemål på ett jättebra sätt. Ett önskemål från Museiverket har varit att man i minsta möjliga mån sätter fast saker i och på byggnaderna. I de gamla krutkällarna står nästan de flesta verken för sig själv med ett minimum av fästanordningar.”

I enlighet med Museiverkets anvisningar dokumenteras varje byggetapp noggrant både före och efter produktionsprocessen.

Pråhl menar att det har varit lätt att samarbeta med Forststyrelsen och Museiverket: “De är allihopa fantastiskt professionella. De för fram sina synpunkter på ett konstruktivt sätt. Alla ville ha konstverken på ön, men att ramvillkoren skulle respekteras.”

Återvinning av verk och material som blir kvar efter biennalen

Den största delen av verken på biennalen är konst som skapas på plats. Man har haft som mål att så mycket som möjligt av materialet till verken ska skaffas lokalt. Efter biennalen strävar man efter att återvinna den största delen av det material som återstår. Rivnings- och avfallsplanen genomförs tillsammans med biennalens ekokoordinator Kiira Kivisaari.

En del av verken kommer att utplaceras permanent i olika Helsingforsstadsdelar och ingå i stadens offentliga konst. Till exempel kommer Laura Könönens verk Ei taivasta rajana efter sommaren 2021 att få en permanent plats på Busholmen och Alicja Kwades verk Big Be-Hide i Fiskehamnen.

Vilka lärdomar har biennalens producent tagit till sig, under arbetet med att arrangera ett konstevenemang i en miljö som Skanslandet?

“Det här är något som aldrig gjorts i Finland förut. Man lär sig något hela tiden, när man är tvungen att pussla ihop konstnärernas visioner, ett speciellt objekt, naturens mångfald och öns förhållanden med varande”, säger Pråhl.

Text: Reetta Haarajoki

Förutom Annika Pråhl har Pekka Koponen från Forststyrelsen intervjuats för artikeln. Koponen fungerar som säkerhetschef på Skanslandet.