Verkens fortlevnad efter biennalen

Under sommaren 2021 fick Helsingforsborna och inhemska resenärer njuta av den första Helsingforsbiennalen som bjöd på samtida internationell konst av hög kvalitet i en unik miljö på Skanslandet. I slutet av september avslutades konstevenemanget. Biennalens miljökoordinator Kiira Kivisaari, som sedan hösten 2019 har bedrivit Ekokompass-arbete i sitt produktionsteam, spelar en viktig roll vid rivningen av såväl konsten som kundservicen. En välskött rivning och noggrant planerad logistik ingår i Helsingforsbiennalens ansvarsfulla verksamhet.

“Allt vi gör lämnar spår, det vore omöjligt att göra något annars. Men vi strävar efter att göra avtrycket som litet som möjligt”, säger Kivisaari, som under rivningen noggrant följer hur mycket avfall som uppstår efter verken och kundservicen. Först och främst återvinns och återanvänds det överblivna materialet, till exempel av Helsingfors konstmuseum HAM eller stadens andra enheter. Därefter löser man frågan med problemavfall och avfallsförbränning. Det är alltid så att det uppstår en viss mängd problemavfall.

Rivningen av biennalen har planerats ända sedan produktionens initialskede. “Det är något som hela tiden löpt parallellt med arbetet”, berättar Kivisaari. Vad gäller produktionen av verken har varje konstnär ända från början haft ett “rivningskort”, med information om materialen och om dessa till exempel ska återlämnas till konstnären. All audiovisuell teknik som använts på ön är antingen hyrd eller lånad.

Till exempel blir de kubbar som fungerade som säten för Janet Cardiff & George Bures Millers ljudinstallation kvar på HAM. Dafna Maimons verk återgår i sin helhet till konstnären. De fångkläder som användes vid inspelningen av Paweł Althamers 3D-film letar efter ett nytt hem hos Helsingfors stads ungdomsverksamhet där de kan används t.ex. som scenkläder. Delar av Jaakko Niemeläs storskaliga installation som tog emot besökarna vid kajen går till konstnären och resten till firman som hyrt ut byggnadsställningarna.

Katharina Grosse gjorde en platsbunden målning på en skola med rivningsbeslut. Byggnaden har dömts ut för att man har funnit aktinobakterier, dvs. skadliga mikrober, i den. I form av konstverk har byggnaden fått ett lite grann längre liv. De lösa delar som suttit utanpå verket går till konstnären.

Alicja Kwades verk Big Be-Hide och Pars pro Toto samt Laura Könönens verk Ei taivasta rajana blir kvar i Helsingfors stadsbild som en del av den offentliga konsten. Kwades verk placeras i Fiskehamnen och Könönens verk i Godahoppsparken på Busholmen.

“Trots att transporten av Kwades tunga verk till Finland drar upp biennalens koldioxidavtryck kommer verkens livscykel i Helsingfors att fortsätta i decennier och otaliga huvudstadsbor få uppleva verken oberoende av deras socioekonomiska ställning. Verkens placering i stadsrummet mitt i ett bostadsområde är socialt hållbart. Det är också viktigt att lyfta ansvarsfullhetens olika delområden parallellt”, påminner oss Kivisaari.

Biennalens miljöpåverkan kommer att utredas grundligt

Helsingfors stad har upprättat tre huvudsakliga mål för biennalen, varav ett är “ett ekologiskt hållbart och ansvarsfullt evenemang”. Biennalens miljöpåverkan kommer att utredas grundligt. Alla siffror, som till exempel den mängd avfall som blir kvar efter rivningen samt koldioxidavtrycket från resor och logistik kommer att ingå i utvärderingen av biennalens påverkan.

På sommaren 2021 beviljades biennalen ett Ekokompassen-certifikat. Biennalproduktionen har ända från början haft miljösystemet Ekokompassen som arbetsredskap. De består av 10 miljökriterier som den organisation som förbundit sig för systemet ska följa.

Certifikatet kan beviljas om organisationen har arbetat för kriterierna och förbundit sig att följa dem. Hur väl organisationen lyckas prövas av en extern kvalitetsrevisor. “Inte ens efter detta kan man vila på lagrarna för kvalitetsrevisionen upprepas vart tredje år och man måste kunna visa på vilket sätt miljöarbetet har gått framåt”, säger Kivisaari.

Utöver Ekokompassen har biennalen anslutit sig till stadens tjänst Välj mer ansvarsfullt och använt kalkylatorn Koldioxidsmart organisation. För närvarande deltar biennalen också i testningen av Helsingfors stads nya koldioxidavtryckskalkylator tillsammans med fem andra evenemang.

Målet för Helsingfors havsstrategi 2030 är att vara koldioxidneutrala från och med 2022. Enligt Kivisaari kräver detta mycket arbete och stöd, och funderingar kring vad som ska räknas med i koldioxidavtrycket. “Här krävs det aktivt handlande, för kompensation är det sista man ska välja. Först ska utsläppen reduceras till ett minimum.”

“Vi håller nu på att granska resultatet av det nuvarande miljöprogrammet: vad som gjorts och vad som inte har gjorts. Och därefter börjar vi bygga nästa miljöprogram”, säger Kivisaari. “Nu när flygturismen har kommit i gång igen vore det bra att överväga om den på något sätt kan begränsas inom ramen för biennalen. Och trots att konstnärerna redan nu har engagerat sig i öns naturvärden och funderat över sina materialval, skulle man i fortsättningen kunna förankra engagemanget ännu bättre och lägga mer tid på materialvalen.”

Biennalen har förbundit sig att främja ansvarsfullheten

“I den första Helsingforsbiennalen har man främst fokuserat på det ekologiska. Nästa steg vore till exempel att förbättra tillgängligheten och framkomligheten, något som biennalen vill göra där det är möjligt”, säger Kivisaari. “Man måste komma ihåg att ön är en natursevärdhet. Öns topografi (dess formation) går inte att ändra på. Men genom att samarbeta med färjeoperatörerna och Forststyrelsen kan man vidta flera åtgärder för att förbättra tillgängligheten.”

Enligt Kivisaari besjälas Helsingforsbiennalen av ett äkta engagemang när det gäller ansvarsfullhet. “I stället för miljökoordinator skulle jag vilja se mig själv som ansvarsfullhetskoordinator, i vars arbetsbeskrivning ansvaret för miljön och den sociala, ekonomiska och kulturella verksamheten flätas samman.”

På grund av pandemin uteblev i stort sett alla utländska besökare på ön 2021. I fortsättningen räknar man således med ännu fler besökare på ön. Det är Forststyrelsen som bestämmer öns bärkraft. “Skanslandet har aldrig varit någon orörd ö, där har alltid varit aktiviteter. Ön har till exempel använts av militären. Det här minskar inte vårt ansvar, men det påminner oss om att brukar man naturen förståndigt mår den bra och ger tillbaka”, säger Kivisaari.

På Skanslandet sker biennalens verksamhet inom de ramar som Forststyrelsen fastställer. Av öns yta är 55 hektar eller 73 % naturskyddsområde och på detta område arrangeras inga aktiviteter. Av hela ön tas alltså 27 % i anspråk. “Skanslandet är en större ö än Sveaborg, men när man är där känns den mindre, eftersom man endast får använda en liten del av ön”, fortsätter Kivisaari. På den delen måste besökarna hålla sig till de utmärkta rutterna.

Biennalen är över och Kivisaari ägnar sig nu med full kraft åt slutrapporteringen. “Det är viktigt att förstå att de framräknade värdena inte enbart får bli siffror i ett dokument; de ska också omsättas i verkan och handling.

Text: Reetta Haarajoki
Svensk översättning: Elävä Kieli Oy

Förutom Kiira Kivisaari har Forststyrelsens specialplanerare Aino von Boehm fungerat som expertkälla för artikeln.