12:25
Mitä saamelainen arkeologia on?
Niin, mitä saamelainen arkeologia on? Mitenkähän sen muotoilisi ymmärrettävässä kontekstissa?
Saamelainen arkeologia on… Arkeologiahan on länsimainen tieteenala, -ja se on tapa ymmärtää maailmaa arkeologisten, eli muiden kuin kirjoitettujen lähteiden pohjalta. Eli löydetyistä esineistä, materiaalisen ilmaisun kautta.
Ja saamelainen arkeologia on vain tapa tulkita saamelaista kulttuuriperintöä. Se on käsite. Arkeologiaa, joka tulkitsee saamelaista ilmaisua. Näin sen voi yksinkertaisesti sanoa.
Mutta siihen liittyy haasteita, koska se on uusi tieteenala. Saamelainen kulttuuri ja historia ei ole koskaan ollut tärkeä norjalaisesta tai skandinaavisesta näkökulmasta. Ja se on noussut esiin vasta uudempina aikoina. 1970- ja 80-luvuilta eteenpäin saamelainen kulttuuri ja kiinnostus heidän historiaansa elpyi Altan mielenosoituksen yhteydessä. Se aiheutti eräänlaisen sisäisen elpymisen, ja samaan aikaan viranomaisten piti Tai norjalainen yhteiskunta kiinnostui enemmän saamelaisesta historiasta.
Ja skandinaavista kulttuuria ei ole koskaan nähty saamelaisten silmin. Esimerkiksi saamelaisten vanhoista asuinpaikoista on hyvin vähän jäljellä. Ne olivat usein vanhoja asumuksia tai kotarakenteita. Löydettävät jäänteet ovat usein tulipesiä. Tulipesät oli rakennettu erityisellä tavalla, joten niitä voi pitää etnisinä tuntomerkkeinä. Niillä on oma muotonsa ja oma erityinen rakenteensa, joka heijastaa saamelaista kosmologiaa tai maailmankuvaa. Ja se, miten asumus on jaettu eri osiin, näkyy tulipesässäkin. Tulipesät kasvavat umpeen.
Ensin kota alkaa hajota, ja turve alkaa liukua pitkin puurakenteita. Ja lopulta jäljelle jää vain turverengas, joka rakennettiin vanhojen asumusten pohjaksi. Ja luontohan alkaa vallata tilaa takaisin, ja lopulta jäljellä on vain tulipesä, jonka päälle kasvaa turvetta, joten se häviää.
Asuinpaikkojen löytämiseksi tarvitaan tarkkoja kriteereitä siitä, mihin kohtaan maastoa ne sijoitettiin ja miksi. Paikat on löydettävä ensin, ja sitten voi tarkastella huolellisemmin.
Maahan iskettävällä kairalla voidaan selvittää, että siinä kohdassa on tulipesän kiviä. Ja kivihiiltä, jos tulipesä löydetään. Ja jos halutaan enemmän tietoa, voidaan tehdä aikamäärityskokeita, jos niille on lupa. Vaikka saatan puhua norjaa ja ammattikieltä, niin kielenkäyttöön voi sisällyttää erilaisia arvoja.
Kun puhutaan esimerkiksi poronhoidosta, niin siihen liittyy enemmistön ymmärrys båatsoe-sanasta, joka on saamenkielinen sana poronhoidolle . Eli jos puhun poronhoidosta, on kyse paljon laajemmasta käsitteestä ja syvemmistä ulottuvuuksista kuin monet muut tekevät. He ajattelevat poronhoitoa yhtenä elinkeinona ja mielellään yhdistävät sen kaivostoimintaan, metsänhoitoon jne.
Minulle poronhoidossa, båatsoessa, on kyse ihmisten ja porojen välisestä yhteydestä luonnon ja poronhoidon yhteydestä, yhteydestä maisemaan, menneen, nykyisyyden ja tulevan yhteydestä. Syntymässä saadusta yhteydestä maahan ja henkisestä ja hengellisestä osasta, joka liittää kaiken yhteen. Ja tälle, jota kutsutaan luonnoksi, ei ole sanaa.
Saameksi tai eteläsaameksi se on eatneme, joka on johdettu sanasta ietnie, äiti. Eli se on alkuäidin maa. Tässä näkyy vanha paikka, joka oli käytössä 1800-luvun lopulla. Ja prosessi, miten vanha maja hajoaa ja lopulta jää vain tulipesä. Tulipesät näyttävät hyvin harvoin tällaisilta. Tässä se on hyvin esillä, yleensä ne ovat kasvaneet umpeen. Nämä ovat jälkiä, joita löydetään. Ja ne voivat näyttää melko…
Rakennusperinne on katkeamaton. Joten ne tulisijat, joita löydetään tai jotka ovat käytössä tänä päivänä, ovat näyttäneet samanlaisilta melko pitkän aikaa. Eroavaisuuksia on, mutta ne ovat melko samanlaisia. Kun tulisijojen ikä alkaa olla 200 vuotta, on vaikea havaita, ovatko ne sata, kaksisataa vai tuhat vuotta vanhoja.
Meillä oli mahdollisuus tehdä ikämäärityksiä, ja nämä 14 ikämääritystä osoittavat, että asiat, joiden luuli olevan suhteellisen nuoria, olivatkin ikivanhoja ja päinvastoin. Ja kun ne ovat tietyn ikäisiä, niitä alkaa olla vaikea erottaa. Tuolloin tieteelliset menetelmät voivat antaa paljon tietoa.
Nähdään, että ihmiset käyttivät vetäytyessään samoja alueita sata vuotta sitten kuin vaikka tuhat vuotta sitten. Ja on kriteereitä, joita ei ehkä ole helppo nähdä tänä päivänä, mutta ne ovat porovaelluksen reitillä. Ja nuo reitit ovat muuttumattomia. Ja tänä päivänä liikumme… Porothan siirtyvät samoja reittejä ja uomia pitkin. Ja me liikumme pitkin pyyntikuoppia, joita on käytetty tuhansia vuosia, ja porot vaeltavat samoilla paikoilla nyt. Se, mitä nähdään ehkä erityisesti saamelaisessa kulttuurissa on se, että uskonto ja usko ovat usein naisellisempia, feminiinisempiä. Meillä on paljon naispuolisia jumalia, eikä se ei ole kummallista, koska elämähän saa alkunsa heistä.
Erilaisista kulttuurimuistoista voisi puhua paljon, mutta ei siitä nyt sen enempää. Mutta on tärkeää kertoa, että ne kuuluvat yhteen. Eli kun löydämme yhden, voimme alkaa etsiä toista muistoa, joka kuuluu yhteen asuinpaikan ja båatsoen, poronhoidon kanssa.
Kun löydät yhden,ja kun palaat takaisin alueelle, niin siinä voi olla yhtäkkiä laaja perusalue, jossa on kaikki kulttuurimuistojen tyypit. Tässä on sellainen kuva. Monien ei ole helppo nähdä muuta kuin metsänreuna. Tässä on erittäin selvä asuinpaikka, koska tässä nähdään tulipesä. Tulipesän päälle kerääntyy usein ruohoa, ja se kohta rehevöityy enemmän ympäristöönsä verrattuna. Kasvillisuus auttaakin meitä paikantamaan alueita, ja tutkimme niitä tarkemmin myöhemmin.
Tässä on monia asuinpaikkoja. Tässä on tulipesä. Tässä on tulipesä, tässä on kaksi, ja vielä yksi tässä. Kun näiden parissa tekee töitä ja osaa tulkita jälkiä, – niin sen näkee selkeästi. Joku toinen taas saattaa nähdä siinä vain heinätukon, koska ei tule ajatelleeksi muuta mahdollisuutta. Mutta tässä on noin kahdeksan asuinpaikkaa.
Jotkut ovat olleet siinä samaan aikaan, varmasti useamman sukupolven käytössä. Tämä asuinpaikka-alue on todennäköisesti 1600-1700-luvulta. Ja nämä jäljet tässä… Kuten aina, jos ei tiedä mitä etsiä, niitä ei näe, ennen kuin on tieto ja taito nähdä ne. Ja oli tosi hauskaa, kun näitä näytti lapsille, jotka tiesivät, mitä jäljet tarkoittavat ja miten ne ovat syntyneet, he alkoivat nähdä todella paljon. Mutta aikuisille ja opettajille se oli paljon hankalampaa, koska he ovat muodostaneet itselleen kuvan kasvillisuudesta ja maastosta tällä kyseisellä alueella.
Mutta lapsilta se sujui paljon helpommin, ja he näkivät jäljet, kun tiesivät, mitä etsiä. Ja juuri tämä on konkreettisesti sitä, miten yhteisen historiamme kerrontaa voi laajentaa ottamalla mukaan monia erilaisia kertomuksia. Ja kun kaikki nämä eri sävyt ja tarinat saadaan mukaan, voidaan mielestäni luoda erilainen nykyisyys ja tulevaisuus.
12:25
Vad betyder samisk arkeologi?
Ja, vad menar man med samisk arkeologi? Hur ska den formuleras i ett begripligt sammanhang? Samisk arkeologi är… Arkeologi är trots allt en västerländsk disciplin och ett sätt att förstå världen. Med utgångspunkten i arkeologiska källor – alltså inte skriftliga källor utan i föremål som går att hitta – det vill säga materiella uttryck. Samisk arkeologi är bara ett sätt att tolka det samiska kulturarvet. Det är ett koncept. Det är helt enkelt arkeologi som tolkar samiska uttryck. Det är det lättaste sättet att säga det.
Men det finns utmaningar eftersom det verkligen är en ny disciplin, eftersom varken samisk kultur eller historia aldrig har varit viktiga ur ett norskt eller skandinaviskt perspektiv, så att säga. Och kanske har den faktiskt blomstrat på senare tid. På 1970- och 80-talen återupplivades den samiska kulturen och intresset för denna historia i samband med Alta-protesten och samtidigt ledde detta till en sådan intern väckelse att myndigheterna tvingades… eller kanske det norska samhället tvingades att intressera sig mer för samisk historia.
Den skandinaviska kulturen har aldrig setts med en sames ögon. Till exempel existerar ytterst få av samernas gamla bosättningar längre. De är ofta samernas gamla bostäder eller kåtor som man ofta finner lämningar av i form av eldstäder. Eldstäderna byggdes på ett speciellt sätt, så de kan nu användas som etniska tecken eller markörer. För att den har sin egen form och speciella struktur, som avspeglar den samiska kosmologin, eller världsbilden. Av sättet hur bostäderna är uppdelade i olika delar kan man se olika uttryck i eldstaden.
Eldstäderna är övervuxna. Det som först händer är att kåtan börjar falla isär och torven börjar gro längs dess träkonstruktioner. Och allt eftersom de förfaller, återstår till slut bara torvlagret som byggdes som grund för den gamla boplatsen. Naturen börjar ta över och småningom försvinner den och kvar återstår bara en av torv övertäckt eldstad. Själva bostaden förgås.
För att hitta boplatserna behövs exakta kriterier för var och varför de placerades i terrängen, just där. Och de platserna måste hittas först och sedan kan man undersöka dem noggrannare med hjälp av en jordborr eller sond att peta ner den i marken för att känna efter om det finns en eldstad. Det vill säga kol, om eldstaden hittas. Och sedan eventuellt, om man vill få mer information eller ta några prover, om de är tillåtna, utföra dateringar.
Och även om jag talar norska och behärskar yrkesspråket, kan olika värden uppstå. Då man talar om det norska språket och närmare bestämt renskötseln, har majoriteten kanske en viss uppfattning om ordet båatsoe, som är ett samiskt ord. Alltså om jag talar om renskötsel, handlar det om ett mycket digrare begrepp och djupare dimensioner än många andra som tänker på renskötseln förstår; ett sätt att bedriva en näring och ofta gärna förknippar renskötseln med gruvdrift, skogsbruk och så vidare. För mig betyder renskötseln, båatsoe, en koppling mellan människor och renar, mellan naturen och renskötseln, en vid födseln erhållen koppling till jorden och en spirituell och andlig del, som sammanfogar allt detta.
Och för det här vi kallar naturen, finns inget ord. På samiska eller sydsamiska finns ordet eatneme som härleds från ordet ietnie som betyder mor, alltså urmoderns land.
Här kan man se en gammal boplats, som var i bruk i slutet av 1800-talet, och processen hur det gamla sönderfaller och till slut finns bara eldstaden kvar. De ser väldigt sällan ut så här. Här syns det mycket, men oftast är de igenväxta. Dessa är de spår man finner.
Och de kan se ut ganska… de är av en nyare byggnadstradition, dessa spår, så eldstäderna som finns eller används idag har sett rätt likadana ut ganska länge, det finns inte nödvändigtvis några skillnader, så de är i grunden ganska lika. Det är svårt att säga om en eldstad är 100, 200 eller 1000 år gammal efter att 200 år har gått. Vi hade möjlighet att göra tidsdateringar på dessa och de 14 åldersbestämningar visar att lämningar vi trodde var relativt unga ändå var alldeles uråldriga och tvärtom. Då de har nått en viss ålder är det svårt att skilja på dem och det är då vetenskapliga metoder kan ge oss mycket information. Man kan se att när vi drog oss tillbaka användes samma områden för 100 år som för låt oss säga 1000 år sedan. Och det finns kriterier som kanske inte är så lätta att se idag, men till exempel kan nämnas renskötselns led. Vandringsleden, den är oförändrad.
Idag flyttar vi… för att renarna rör sig längs samma leder, samma flodbäddar och vi rör oss längs fallgroparna som användes för tusentals år sedan och renarna vandrar på samma ställen nu. Det som kanske särskilt syns i den samiska kulturen är att religion och tro ofta är mer kvinnliga, mer feminina. Vi har många kvinnliga gudar vilket inte är märkligt eftersom livet börjar med dem.
Vi skulle kunna prata mycket om olika kulturminnen, men inte mer sagt om det nu. Men det som är viktigt är att förmedla att de hör ihop, det vill säga när vi hittar ett kulturminne kan vi börja leta efter ett annat som anknyter till bostadsorten och som hör till båatsoe, renskötselnäringen. Och när man hittar ett och går tillbaka till området, kan man plötsligt ha ett stort basområde med alla möjliga kulturlämningar.
Här är en sådan bild. För andra, eller många, är det inte lätt att se något annat än ett skogsbryn. Detta är en mycket tydlig bostadsort, eftersom en eldstad syns här. Det börjar ofta växa gräs ovanpå eldstaden och gräset blir snart frodigare jämfört med resten av den omgivande vegetationen. Vi använder växtligheten mycket för att kunna ange områden och vi ska studera detta mer ingående senare. Men här finns många platser att bo på. Här är en eldstaden. Här är en annan, här finns två stycken och ytterligare en här. När man jobbar med dessa saker och när man vet hur långt det här spåret går, är allt väldigt tydligt. Å andra sidan kan någon annan se det som bara en grästuva eftersom de inte kan tänka sig någon annan möjlighet.
Men här är åtta eller ungefär åtta bostäder. En del har funnits samtidigt och tydligen har flera generationer använt dem. Det här boplatsområdet är troligen från 1600-1700 -talen. Och dessa spår här – och det är spännande att om man inte vet vad man letar efter – kommer man inte att se dem. Innan man har förmågan att se dem. Och det var riktigt spännande då jag visade dem för barnen som varit med om det här och som visste vad märkena betydde och hur de hade blivit så här, de började verkligen se mycket. Men det var mycket svårare för de vuxna och de deltagande lärarna, eftersom de hade skapat sig en bild av växtligheten och terrängen i just den här trakten. Men det var mycket lättare för barnen som kunde se dessa märken då de fick informationen. Och det är just så här berättandet kan vidgas. Vår gemensamma historia och att föra den vidare, med dess många olika berättelser.
Och när alla dessa olika nyanser och berättelser ingår, kan vi skapa en annorlunda nutid och en annorlunda framtid. Det är så här jag tänker.
12:25
What is Sámi archaeology?
So, what is Sámi archaeology? How should I put it into an understandable context?
Sámi archaeology is…
Archaeology is a Western discipline and a way of understanding the world based on archaeological sources, not written sources but on found objects, i.e. material expressions. Sámi archaeology is just a way of interpreting the Sámi cultural heritage. It is a term… It is simply archaeology interpreting Sámi expressions. That’s a simple way to put it.
But there are challenges because it’s actually a new discipline, since the Sámi culture and history have never been important from a Norwegian or Scandinavian perspective, so to speak. So it has only really flourished in more recent times.
From the 1970s and 1980s, the Sámi culture and the interest in their history were revived along with the Alta demonstration, and it also caused a sort of internal revival, at the same time that the authorities had to… or the Norwegian society became more interested in the Sámi history.
The Scandinavian culture has never been seen from the Sámi perspective.
For example, very little remains of the old Sámi settlements. They are often old Sámi dwellings or hut structures, and what is often found is the remains of their fire pits. The fire pits were built in a particular way, so they can be used as ethnic markers. They have their own shape and special structure, which reflect the Sámi cosmology or world view. And the way the dwelling is divided into different parts is also reflected in the fire pit.
The fire pits become overgrown. What happens first is that the hut starts to break down and the peat starts to slide down along its wooden structures. And after the hut has broken down, all that is left is the circle of peat that was built as a foundation for the old dwellings. Nature starts to take over, and eventually, the hut disappears and all that is left is the fire pit with peat growing over it. So it disappears.
In order to find the dwellings, we need precise criteria about where they were placed in the landscape and why they were placed there. You have to find those places first, and then you can go and take a closer look and insert a probe into the ground to feel if there are fire pit stones in that spot, and then one gets coal in addition if there is a fire pit there. And then possibly, if you want to collect more information or take some tests if there is a permit for that, you can do some dating.
Even though I speak Norwegian and can use professional jargon, there are different values in what one invests in it. When we talk about the Norwegian language and reindeer husbandry, for example, there is perhaps a kind of majority understanding of the word båatsoe, which is the Sámi word. So if I talk about reindeer husbandry, it is a much broader concept with much deeper dimensions than it is for many other people who just think of reindeer husbandry as a livelihood and who like to connect reindeer husbandry to other kinds of industry like mining, forestry, etc. For me, reindeer husbandry, båatsoe, is the connection between people and reindeer, the connection between the landscape, the past, the present and the future, the innate connection to the land, and the emotional and spiritual element that brings all this together.
And one doesn’t have a word for this thing called nature. In Sámi, or Southern Sámi, it is eatneme, which is a Sámi word and derived from the word ietnie, so it’s mother, mother’s land.
Here you can see an old dwelling that was used in the late 19th century and the process of how the old hut falls apart, only leaving the fire pit behind. They very rarely look like this. Here you can see it very clearly, but usually they are overgrown. So these are the kind of remains that are found.
And they can look quite… these remains are from an unbroken tradition, so this trace, these fire pits that are found or that are in use today have looked the same for quite a long time. There are some variations but they are often quite similar. When fire pits start approaching 200 years, it is hard to tell whether they are 100, 200, or 1000 years old. We had the opportunity to determine the ages of these, and the 14 datings we did showed that the things we thought were relatively young were actually ancient, and vice versa. When they start to get to a certain age, it is hard to tell them apart, and that is when scientific methods can give us a lot of information. You can see that when people retreated, they used the same areas a hundred years ago as, say, 1000 years ago. And there are criteria that may not be so easy to see today, but which lie in the migration routes of the reindeer. And those routes are unchanging.
And today we move… the reindeer move along the same routes and the same channels, and we move along the same trapping pit areas that were already used thousands of years ago, and the reindeer roam in the same places today.
What can perhaps be seen in the Sámi culture in particular is that religion and faith are often more feminine. We have many female gods, which is not strange because life originates from them, after all.
We could talk a lot about different cultural relics, but let’s leave it for now. But what is important is to convey is that they are connected together, so when we find one cultural relic, we can start looking for another one that goes together with the settlement and with båatsoen, reindeer husbandry. So when you find one and then go back to the area, you can suddenly have an extensive base area with all the different cultural relic types.
Here is a picture of that. It is not easy for others, or for many people, to see anything other than a forest. But this was clearly a dwelling place because here you can see the fire pit. Grass often accumulates on top of the fire pit, and the spot becomes lusher than the surrounding vegetation. And indeed, we often use vegetation to pinpoint areas and then examine them more thoroughly later on. But there are many dwellings here, and a fire pit… There’s a fire pit here, two fire pits here, and one more fire pit here. When you work with these things and have the knowledge to interpret these remains, it is very clear to see. Whereas someone else might just see a tuft of grass because they cannot think of any other possibility. But there are about eight dwellings here. Some of them have existed simultaneously and probably been used by several generations. This settlement is likely from the 17th and 18th century. And these traces here… As with everything if you don’t know what to look for, you don’t see it, until you have the skill or knowledge to see it. It was really funny when we showed these to some kids and we told them how… what these traces meant, how they came to be and they really started to see a lot. But it was much harder for the adults and the teachers who were there because they had already formed an idea in their minds of the vegetation and the terrain in this particular area. But it was much easier for the children to see the traces, once they had the information. And this is exactly how you can concretely expand the historical narrative, our mutual history, and include many different stories.
And when you bring in all these different nuances and stories, it’s then you can create a different present and a different future. That is what I believe.
Nyt vuorossa ovat Hanne Magga ja Mattis Danielsen – Guevteli saemieh -yhdistyksestä. Olkaa hyvät.
Ottakaa paikat, tai toinen teistä. Hanne Magga on puhujana.
Mattis Danielsen ei ole paikalla.
Sitten hän ei ainakaan voi istua. Mutta kiitos, että sinä olet paikalla.
Kiitos siitä.
Haluan aloittaa sanomalla, että suuren osan asioista, joista meillä on mielipiteitä, ovat jo muut sanoneet ja jotka siksi esittelemme liitteessä. Jotta saadaan aikaan luottamus, tarvitaan tunnustus heiltä, joilla on valtaa. Tuota luottamusta ei tällä hetkellä ole, ja enemmistön ja viranomaisten tunnustus on hyvin puutteellista. Hallitus ja hallinto puhuvat
jatkuvasti vuoropuhelusta. Saamelaisesta näkökulmasta vuoropuhelu poronhoidon kanssa näkyy käytännössä siten, että valtio haluaa sanella, mitä toteutetaan, ja saamelaiset ryömivät
takaisin omille paikoilleen. Poronhoito on erittäin tärkeää eteläsaamelaisella alueella, jota tänään edustan. Vain 1,7 % poronhoitosaamelaisista on sitä mieltä, että valtiolla on osaamista poronhoidosta. Vain 2,5 % on sitä mieltä, että Norjan viranomaiset pitävät poronhoitoa tärkeänä. Erityisesti eteläsaamelaisen väestön luottamus komissioon on heikko, ja he eivät ole
edustettuina komissiossa. 750 kertomusta … No! Terveydenhuollon työntekijänä minulla on 5 000 kertomusta, pelkästään minulla, joten en ole erityisen vaikuttunut tästä määrästä. Olen sitä mieltä, että määrän pitäisi olla valtavasti suurempi.
Eteläsaamelaisia on ajettu pois perinteisiltä alueilta organisoidusti, ja harhaanjohtaen, mikä on ollut inhimillisesti katastrofaalista. Suuri yleisö antoi tälle kiitoksensa ja viranomaiset osallistuivat aktiivisesti poronhoidon säätelyyn. Saamelaisia ja poronhoitoa on pyritty rajoittamaan ja hallitsemaan, ja tarkoituksena on suojella norjalaisia maanviljelijöitä saamelaisia vastaan. Päämäärät ovat erittäin selkeitä lakien felleslappeloven ja tilleggslappeloven valmistelussa. Saamelaiset olivat tiellä. Nämä asenteet leimaavat Norjan poronhoitolakeja tänäkin päivänä. Asenteet istuvat syvällä norjalaisessa hallinnossa, joka edelleen on siinä käsityksessä, että saamelaisia on ohjattava kaikessa.
Heihin ei voi luottaa, he eivät ymmärrä omaa parastaan eivätkä varsinkaan yhteistä hyvää. Emme luota siihen, että valtion osallistuminen etniseen puhdistukseen Trøndelagissa ja Hedmarkissa ja poronhoitajien fyysinen pois ajaminen on tulossa tarpeeksi selvästi ilmi totuuskomission raportissa. Emme luota siihen, että Norjan viranomaiset uskaltaisivat tai haluaisivat tutkia aktiivisesti omaa rooliaan siinä, miten maa hävisi saamelaisten jalkojen alta. Miten trøndelagilaiset suurkäräjien edustajat, joilla on suuria taloudellisia intressejä, voivat saada niin suuren vaikutusvallan lainsäädännössä, jota edelleenkin leimaa patriarkaalinen lähestymistapa.
Millaisia seurauksia Dalbusjøenin tragedialla oli, missä korvaus väkivallasta ja porojen teurastamisesta maksettiin vain, jos lupasi olla enää näyttäytymättä alueella. Maatalousministeriön ohjaama saamelaisen poronhoidon hallinnointi 1800-luvulta tähän päivään asti on käytävä läpi selvityksessä, ministeriöstä ja muusta hallinnosta riippumatta. Lähetämme kirjallisen yhteenvedon, jossa käymme asiaa tarkemmin läpi.
Vuoden 1978 poronhoitolain muutosten yhteydessä tuli asetus poroaitalaille. Viljelysmaa tuli aidata vastuun jakamiseksi ja ristiriitojen vaimentamiseksi. Suurkäräjien enemmistö puolsi tätä, mutta se tippui listalta ennen käsittelyä. Olemme siis vuonna 2023 ilman poroaitalakia. Poronhoidolla on solidaarinen ja objektiivinen korvausvelvollisuus, mikä koetaan erittäin epäoikeudenmukaisena. Myös oikeuslaitos pitää oikeuskäytäntöä erittäin epäonnistuneena. Alueiden käyttöä koskevaa lakia ennakkoluvasta tai ennakko-oikeudesta omaisuuteen on hyödynnetty niin, että rakentaminen on voinut alkaa ennen selvityksiä ja oikeusprosesseja. Nämä lait on poistettava. Tämä on ehdoton vaatimus.
Ne ovat johtaneet saamelaisiin kohdistuneisiin loukkauksiin Fosenissa ja Øyfjelletin alueella, jossa oikeusprosessi alkoi myöhemmin. Saamelaisen poronhoidon hallinnon rakennetta on muutettava. Saamelaiskäräjien on saatava rooli, ja miten on mahdollista hallinnoida ja ymmärtää kulttuurielinkeinoa, jonka osana viranomaiset eivät ole? Se nähtiin vuonna 2017, kun maatalousministeriö ehdotti kulttuurisen kantokyvyn heikentämistä poronhoitolaissa. Tämä on ristiriidassa perustuslain saamelaiskulttuurille turvaaman suojan ja kansainvälisten
velvoitteiden kanssa. Ilman tuskallista lainsäädännön ja käytäntöjen tarkastelua ja ilman, että Norjan viranomaiset tunnustavat vastuunsa, luottamusta ei ole mahdollista palauttaa, erityisesti eteläsaamelaisen väestön taholta. Trondheimin paliskunta on räjähtämäisillään oleva oikeuspommi. 20 vuoden kuluttua heillä ei ole enää oikeutta perinteisiin laidunmaihinsa, koska Norjan yhteiskunta on sitä mieltä, että he eivät kuulu sinne. Ilman paikallista juurtumista, paikallisten olosuhteiden tarkastelua ja vaatimusta kunnallisesta toimintasuunnitelmasta, jossa saamelaiset voivat toimia aktiivisesti, sovintoa ei synny.
Tiedon puute; hallitus, hallinto ja yhteiskunta tekevät saamelaisista näkymättömiä, polkevat oikeuksia ja syrjivät. Historiaa vääristellään, saamelaiset yritetään kirjoittaa pois historiasta. Me emme kuulu tänne, emme ole puhdasrotuisia. Myrkyn levittämisen annetaan jatkua. Tämä kirja on tutkimus vallan ylivallasta ja eteläsaamelaisen väestön etnisestä puhdistuksesta. Tämän pitäisi olla pakollista luettavaa. Emme voi tehdä sovintoa väkivallan harjoittamista jatkavien kanssa. Kiitos.
Mainitsit, että lähetät kirjallisen liitteen, ja odotamme sitä. Tarvitsemme sen päivän aikana tai illalla.
Se onnistuu hyvin. Sihteeri työstää sitä.
Kiitos.
Nu har turen kommit till Hanne Magga och Mattis Danielsen från Guevteli saemieh. Var så goda.
Ta era platser, eller den ena av er. Hanne Magga är föredragare.
Mattis Danielsen är inte på plats idag.
Nå, i så fall kan han inte sätta sig. Men tack för att du är här.
Tack för det.
Jag vill börja med att säga, att en stor del av ärendena vi har åsikter om, har redan presenterats av andra så dem presenterar vi därför i en särskild bilaga. För att kunna skapa förtroende, behövs erkännande av dem som har makten. Ett sådant förtroende råder inte för tillfället och majoritetens och myndigheternas erkännande är verkligen bristfälligt. Regeringen och förvaltningen talar ständigt om en dialog. Ur samiskt perspektiv ter sig dialogen med renskötarna i praktiken sådan, att staten vill diktera det som förverkligas, medan samerna för sin del lomar tillbaka på sin plats. Renskötseln är synnerligen viktig på det sydsamiska område, som jag idag representerar. Endast 1,7 % av renskötarsamerna är av åsikten, att staten innehar kunskap om renskötseln. Endast 2,5 % är av åsikten, att Norges myndigheter anser renskötseln viktig. Särskilt den sydsamiska befolkningens förtroende för kommissionen är ytterst dåligt och som ni kanske känner till, är de inte ens representerade i kommissionen. 750 berättelser… Nå, som anställd inom hälsovården har jag åtminstone 5000 berättelser, alltså bara jag, så jag ber om ursäkt om jag inte är så värst imponerad av den här mängden. Min åsikt är att mängden borde vara väldigt mycket större.
Sydsamerna har drivits bort (Finnjaging) från sina traditionella trakter på organiserade samt vilseledande sätt, vilket har haft katastrofala mänskliga följder. Till detta gav den stora allmänheten sin välsignelse och myndigheterna bidrog aktivt till att stifta sådana lagar, som var avsedda att kontrollera renskötseln. Lagarna formulerades sålunda, att både samerna och renskötseln var möjliga att begränsa och styra i högsta möjliga grad, i syfte att skydda de norska lantbrukarna mot samerna. Dessa ändamål var klara och tydliga i beredningen av lagar som felleslappeloven och tilleggslappeloven. Samerna var helt enkelt i vägen. Dessa attityder präglar lagarna som reglerar renskötseln i Norge ännu i denna dag. Attityderna är djupt rotade i den norska förvaltningen, där den rådande uppfattningen fortfarande är att samerna måste styras i allting. Man kan inte lita på dem, de förstår inte sitt eget bästa och i synnerhet inte det allmänna bästa.
Vi för vår del litar tyvärr inte på att statens medverkan i den etniska rensningen i Trøndelag och Hedmark och renskötarnas fysiska fördrivande lyfts tillräckligt tydligt fram sanningskommissionens rapport. Vi litar inte på att Norges myndigheter skulle våga eller vilja analysera sin aktiva roll i det, hur marken försvann under samernas fötter. Hur stortingets ledamöter från Trøndelag, som representerade lokala, stora ekonomiska intressen kunde få ett så stort inflytande på en lagstiftning, som fortfarande stämplas av ett patriarkaliskt synsätt.
Hurdana var följderna av Dalbusjøen-tragedin, där ersättning för fysiskt våld och slakt av renar endast betalades mot löfte att aldrig mer visa sig i trakten? Den av jordbruksministeriet styrda förvaltningen av den samiska renskötseln från 1800-talet till våra dagar måste gås igenom i en särskild offentlig utredning, oberoende av ministeriet och den övriga förvaltningen. Vi sänder i efterskott ett skriftligt sammandrag, där vi går mer noggrant igenom ämnet.
I samband med årets 1978 renskötsellags revidering skulle en förordning om reninhägnader tilläggas. Den odlade marken skulle inhägnas i syfte att fördela ansvaret och dämpa konflikter. Förordningen understöddes av stortingets majoritet, men den halkade av listan strax innan den skulle upp till behandling. Således är vi fortfarande år 2023 utan en lag om renstängsel. Allt ansvar ligger på renskötseln, jämte en solidarisk och objektiv ersättningsskyldighet, vilket upplevs synnerligen orättvist. Också rättsväsendet har poängterat att denna juridiska praxis är mycket misslyckad. Också lagen om markanvändningens förhandstillstånd (Lov om forhåndsløyve) eller förhandsrätt till egendom (forhåndstiltredelse) har utnyttjats på så sätt, byggnation har kunnat inledas innan några utredningar, påföljder eller rättsprocesser ens har gjorts. De här lagarna måste slopas. Detta är ett ovillkorligt krav. Lagarna har lett till omfattande kränkningar av samernas rättigheter t.ex. i Fosen och även Øyfjellet, där rättsprocessen har inletts senare. Den samiska renskötselns förvaltningssystems struktur måste ändras.
Sametingen måste få en roll. Och hur är det ens möjligt att förvalta och förstå en kulturnäring, som de ansvariga myndigheterna inte är en del av? Det visade sig tydligt år 2017, då jordbruksministeriet föreslog en kulturell bärkraftsminskning i renskötsellagens. Detta går i stark konflikt med det grundlagsstipulerade tryggandet av den samiska kulturen och strider mot de internationella förpliktelserna. Utan revidering av en plågsam lagstiftning och dess praxis, samt utan att Norges myndigheter erkänner sitt ansvar, är förtroendet omöjligt att återbörda i någon form, speciellt inte vad den sydsamiska befolkningen beträffar. Trondheims renbeteslag är en juridisk tidsinställd bomb. Om 20 år utgår rätten att använda de traditionella betesmarkerna eftersom det norska samhället är av åsikten, att renar inte hör hemma där. Utan lokal förankring, revidering av de lokala förhållandena och krav på en kommunal verksamhetsplan där samerna själva kan agera aktivt, skapas ingen förlikning.
Bristen på kunskap, regeringen, förvaltningen och samhället gör samerna osynliga, de kör över dem, trampar på rättigheter, gör förtret och idkar diskriminering. Historien förfalskas, man strävar efter att skriva samerna ur historien. Det sägs att vi inte hör hit, att vi inte är renrasiga. Giftet tillåts att spridas.
Det här är en bok och en forskning i maktens övervåld och den sydsamiska befolkningens etniska utrensning. Den borde vara obligatorisk läsning för var och en. Vi kan inte söka förlikning med sådana som fortsätter att använda våld. Tack.
Tack för detta. Du nämnde en skriftlig bilaga. Den väntar vi på. Vi behöver den under dagen eller på kvällen.
Det ordnar sig. Sekreteraren jobbar på den.
Tack!
Now it’s Hanne Magga and Mattis Danielsen’s turn, from Guevteli saemieh. Go ahead.
Take your seats, or one of you. Hanne Magga is the speaker.
Mattis Danielsen is not here today.
Well, then he certainly can’t sit there. But thank you for being here.
Thank you.
Let me start by saying that other people have already said most of the things we have opinions on, and therefore, we will present them in a separate appendix.
In order to build trust, you need recognition from those in power. That trust does not exist at the moment, and the recognition by the majority and the authorities is extremely insufficient. The government and the administration constantly talk about dialogue. From the Sámi people’s point of view, the dialogue with reindeer herders practically means that the state wants to dictate what is implemented, while the Sámi people crawl back into their place. Reindeer husbandry is very important in the South Sámi region, which I represent here today. Only 1.7% of the reindeer-herding Sámi people think that the state has expertise in reindeer husbandry. Only 2.5% think that the Norwegian authorities consider reindeer husbandry important. The South Sámi population in particular has very little confidence in the Commission, and, as you may know, they are not represented in the Commission. 750 reports… Well! As a healthcare worker, I alone have at least 5,000 reports, so I’m sorry, but I am not particularly impressed with that number. I think it should be much higher.
The South Sámi people have been driven out (Finnjaging) from their traditional territories in a systematic and misleading way, which has had disastrous human consequences. This was applauded by the general public, and the authorities were actively involved in drafting laws to regulate reindeer husbandry. The laws were formulated in such a way as to restrict and control the Sámi people and reindeer husbandry as much as possible, with the aim of protecting Norwegian farmers against the Sámi. These aims are clearly visible in the preparation of the laws felleslappeloven and tilleggslappeloven. The Sámi people were in the way.
These attitudes still characterise Norwegian reindeer husbandry laws to this day. The attitudes are deeply rooted in the Norwegian authorities, who still believe that the Sámi people must be guided in everything. They cannot be trusted; they do not understand their own best interests and certainly not the common good. Unfortunately, we do not trust that the state’s participation in the ethnic cleansing in Trøndelag and Hedmark and in the physical removal of reindeer herders is going to be stated clearly enough in the Truth Commission’s report. We do not trust that the Norwegian authorities dare or want to actively investigate their own role in how the land was pulled from under the Sámi’s feet. How the local members of parliament from Trøndelag with huge economic interests can have so much influence over the legislation that continues to be characterised by a patriarchal approach.
What were the consequences of the Dalbusjøen tragedy, where compensation for the physical violence and the slaughtering of reindeer was only paid if you promised never to show your face in the area again? The governing of Sámi reindeer husbandry from the 19th century to the present day, under the control of the Ministry of Agriculture, must be the subject of a separate public inquiry, independent of the Ministry and the rest of the administration. Afterwards, we will send a written summary in which we go through this matter in more detail.
The 1978 amendments to the Reindeer Husbandry Act included a regulation on reindeer fences. Cultivated land had to be fenced in order to share responsibility and to mitigate conflicts. A majority of the Norwegian parliament was in favour of this, but it fell off the list just before it was due to be discussed. So it is 2023, and we do not have a law on reindeer fences. All the responsibility lies with the reindeer herders, who have a joint and objective obligation to compensate for damages, which is perceived as very unfair. Also, the judiciary has emphasised that it considers this case law to be a huge failure. The law on prior authorisation for the use of land (lov om forhåndsløyve) and prior right to property (forhåndstiltredelse) has been utilised so that construction can start before the necessary reports, sanctions, and legal proceedings have been carried out. These laws have to be abolished. It is an absolute requirement. The laws have led to widespread violations against the Sámi people in areas such as Fosen, and also in the Øyfjellet area, where the legal process started later. The structure of the administrative system for Sámi reindeer husbandry must be changed. The Sámi parliaments must be given a role. And how is it possible to govern and understand a traditional livelihood if the governing authorities are not a part of it? This was very evident in 2017 when the Ministry of Agriculture proposed to weaken the cultural carrying capacity in the Reindeer Husbandry Act. This contradicts the protection of the Sámi culture guaranteed in the constitution and is in conflict with international obligations. Without a painful review of the legislation and practices, and without the Norwegian authorities acknowledging their responsibility, it will not be possible to restore trust in any form, especially among the South Sámi population. The Trondheim reindeer herding cooperative is a legal bomb about to explode. In 20 years’ time, they will no longer have the right to use their traditional reindeer pastures because the Norwegian society thinks that they do not belong there. Without local roots, an examination of local circumstances, and a demand for a municipal action plan in which the Sámi people themselves have an active role, there will be no reconciliation.
Lack of knowledge, the government, the administration, and the society make the Sámi people invisible, steamroller over them, trample on their rights, bully them, and discriminate against them. The history is distorted, and attempts are made to write the Sámi out of it. We do not belong here; we are not pure-bred. The spreading of poison is allowed to continue.
This book is a study into the supremacy of power and the ethnic cleansing of the South Sámi population. Everyone should be required to read it. We cannot reconcile with anyone who continues to perpetrate violence. Thank you.
Thank you. You mentioned that you will send a written appendix, and we look forward to it. We will need it by tonight.
No problem. The secretary is working on it.
Thank you!
13:07
Katsotaan kaikkia kuvia ja yritetään tunnistaa paikkoja. Luulen, että tämä on kesälaitumemme. Tämä on kesälaidun? – Kyllä. Tämä muistuttaa tätä seutua, missä olemme nyt. Tasaisempaa. Tässä toisessa ollaan liikkeellä. Se on rannikolta. Tämä näyttää samalta kuin…- Joo. Majavatn. Tämä näyttäisi olevan Majavatn. Luulen, että se on Majavatn. Kaikki ovat samalta alueelta, mutta voivat tietysti olla mistä kohtaa vain. Tämäkin on kirjassa. Voit kysyä vanhoilta ihmisiltä tästä kuvasta. – Okei. Tässä on sekalaisia kuvia. Tätä paikkaa en tunne. – Mosjøen (Halsøya). Mosjøen sillalta päin nähtynä. Tässä on Mosjøenin kansanopisto. Onko tämä tosiaan Mosjøenistä? – On. Täällä on…
Nyt voidaan katsoa karttaa. Okei, hyvä. Voin näyttää paikan. Jos menet tuonne… Minä voin näyttää rakennuksen. Vielä vähän ylöspäin. Vähän vielä. Siinä, tuossa se on. Tässä. Nyt siinä on teollisuusalue. Tämä taitaa olla silta? – Kyllä. Rakennus on täällä ylhäällä. – Tässä se on. Tässä. – Kyllä, sama rakennus. Luulen, että he ehkä tulivat… He tulivat ehkä… Uivatko he yli? Se voi hyvin olla… Metsää oli paljon. Näyttäisitkö kuvan uudelleen? Uskotko, että tämä on se rakennus? – Joo. Voidaan käydä katsomassa sitä. Voit ottaa kuvan nyt. Luulen, että on vain kaksi… On vain kaksi mahdollisuutta: joko he tulivat veneellä -Dønnasta ja tätä reittiä. Ja sitten heillä on… Tässä on venepaikka. Niin, meri on huipun toisella puolella. Kyllä. Eli ehkä he tulivat rannikolta ja siirtyivät sitten kesälaitumelle. Maaseudulle. – Niin, rannikkoalueelta. Eli siis…Eli he tulivat täältä ja ovat kuvassa täällä porojen kanssa.
Merkitsen tämän, joten voimme katsoa kauempaa. Kyllä, ison kuvan. Ja he menevät tänne. Ehkä tuonne. Silloin ei ollut tietä. – Niin, ei ollut mitään. Missä Reinfjellet on? Tässä! Tuossa. Ja täällä. Øyfjellet. Tie ättekö, missä tuo tie on? – Joo, Mosjøenin keskustassa. Nyt vuorelle on tehty portaat. Ne näkyvät kuvan takaosassa. Portaat menevät tuolla. Jos menet 3D-näkymään, niin näytän. Kuvaaja seisoo tuossa ja ottaa kuvan tuohon suuntaan. Mutta tie oli erilainen, ja ihmisiä oli vähemmän. Luulen, että se on tässä. – Kyllä. Tässä eikä tässä. Enemmän tähän suuntaan. Vielä lisää tännepäin. Sama paikka kuin edellisessä kuvassa. Vielä. – Anteeksi, tämä on vaikeaa. Luulen, että se on täällä ylhäällä. Missä Shell on?
Missä Shell on? Luulen, että se on jossain täällä. – Ei se ole niin kaukana. Jossain täällä. – Aivan. Keskellä ostoskeskusta. Luulen, että he kulkivat tästä ja ylös pitkin Markaa. Luulen niin. Mutta… He menivät veneellä. – Kuva on otettu täältä. Tästä suunnasta? – Niin. Jos käännät vielä vähän… Tuohon suuntaan. Jos pysäytät tähän. Pitää mennä alemmas. Taustan näkee edellisestä kuvasta.
On pelottavaa katsoa tuota kuvaa. Todella. Nähdä, miten kaupunki on kehittynyt. – Niin. Se on enemmän tai vähemmän… Voin näyttää myöhemmin. Mutta täällä jossain se on. Koska he tulivat veneillä ja toiselta puolelta. Ja palaat takaisin ja zoomaat kunnolla. Ehkä näin. Joo, tosi hyvä.
Tässä on talvilaitumet, jossa eläimemme ovat olleet viime aikoina. Siirrymme vähitellen eläinten kanssa sisämaahan. Sen jälkeen siirrymme tänne. Toivomme välipysähdystä tässä. Meillä on tapana pitää välipysähdys täällä. Kunnes tulemme tälle alueelle, jotka ovat länsipuolella… Tämä on Eiteråfjellet ja Eiterådalen on tässä. Olemme täällä laiduntamassa hetken aikaa, ennen kuin siirrymme eläinten kanssa tänne ja sitten Reinfjelletiin. Tuulipuistohan on tässä. Pysyttelemme juuri sen eteläpuolella.
Tässä on Hundålvatnet, ja me haluamme, että porot ovat jonkin verran tuulipuiston eteläpuolella. Meidän pitää odottaa, että voimme siirtyä yli ja että Reinfjelletin tälle puolen tulee hyvät laidunolosuhteet. Nyt olemme tehneet toisella tavalla. Olemme ajaneet.. Jos menet vähän takaisinpäin. Takaisin talvilaitumelle. Niin. Nyt meillä on poroaita tässä. Siirrymme tänne ja ajamme eläimet suoraan näille alueille ilman että liikumme. Siinä on monia ongelmia. Emme esimerkiksi siirry edemmäs laitumille, ja suurta osaa näistä alueista ei käytetä. Toinen haaste on, että siellä on jyrkkiä siirtymiä talvilaitumelta kevätlaitumille. Sillä voi olla kohtalokkaat seuraukset eläimille. Haasteena on myös, että tässä on ahdas läpikulku, jota pitkin on vaikea kulkea. Sen lisäksi tätä aluetta ei saa käyttää tuulipuiston vuoksi. Tie on jyrkkä, ja siellä on vaarallisia alueita, minkä vuoksi se on vaarallinen sekä ihmisille että eläimille. Alueella, mihin tie on rakennettu. Se tekee porojen kokoamisesta vielä vaikeampaa. Tuulipuiston lähellä on erittäin tärkeitä alueita, koska tämä on paikka, jossa eläimet laiduntavat, ennen kuin ne siirretään kevätlaitumille. On tärkeää tehdä siirtyminen asteittain. Tuulimyllyt synnyttävät vähän erityyppisiä ääniä tuulen mukaan. Ne kääntyvät nopeammin, kun tuulee paljon. Kun ne kääntyvät nopeammin, niistä lähtee voimakkaampi ääni. Se voi aiheuttaa sen, että eläimet hajaantuvat eri suuntiin ja sitten on vaikea päästä tämän alueen ohi.
13:07
Så där, nu ska vi titta på dem alla. Om vi skulle hitta något igenkännligt. Jag tror att det här är vårt sommarbete. Javisst… Det här ser mer ut som… En platå. Det är likadant som de här… Ja, det är… Majavatn. Det ser ut att vara Majavatn. Jag tror att det är Majavatn. Jag menar, de är alla från den här trakten. Den här finns också i boken. Du kan fråga några av åldringarna om den här bilden. Okej. Ja, för att jag tror att där är flera bilder. Den här platsen känner jag inte igen. Mosjøen (Halsøya). Nej, men… Det är ju Mosjøen sedd från… Bron, just det, här är en studerande… Mosjøens medborgarinstitut. Kan det här vara i Mosjøen? Ja, du har…
Nu kan vi se på kartan. Ja, okej, bra. Jag kan visa. Om du går till det stället… Jan jag visa byggnaden. Bra, ännu en aning uppåt. Ännu. Där. Lite till. Nu. Här är den. Det här är väl bron? Ja. Byggnaden är här uppe. Här är byggnaden. Ja, det är samma. Jag tror att de kom… De kom kanske… Simmade de över? Kan hända, att…. Det var mycket skog och så. Kan du visa mig bilden på nytt? Tycker du att det är den här byggnaden? Ja, vi tittar på den. Ja. Nu kan du ta fram bilden. Jag tror att det bara finns två… Det finns två alternativ. De kom antingen över med båt från Dønna den här vägen eller så har de… Här är en båtplats. Ja, havet ligger på den andra sidan toppen. Ja. Kanske de kom från kusten och sedan flyttade sig till sommarbetet. Från kusttrakten, ja. Eller alltså… Tillbaka hit, de kommer härifrån. Och här är de, med renarna. Jag märker ut den, så vi kan se på den. Ja, uppåt. Och de går den här vägen. Kanske där, jag är osäker på vad jag gör. Ja, det var inte heller någon väg. Just det, där fanns ingenting. Var har vi Reinfjellet nu? Det är alldeles här bredvid. Här! Här och här… Ja. Øyfjellet. Visst är det Øyfjellet? Vet du, var det där är? Ja, det är Mosjøens centrum. Okej.
Nu har de gjort stentrappor upp till berget. Du kan se dem där bakom på bilden. Om du ser noga, ser du trapporna upp längs berget. Om du går över till 3D-visionen, ska jag visa dig. Fotografen står här och tar bilden på det här viset. Men vägen är annorlunda. Och här är färre människor. Vet du, var jag tror att det är? Jag tror att det är här. Ja. Här, inte här. Det är snarare åt det här hållet, där. Samma ställe som den förra bilden. Jag tror att det är här uppe. Var är Shell? Jag tror att det är någonstans här. Jag tror att de har gått här, längs den här och så uppför Mark. De åkte med båt. Bilden är tagen härifrån. Från det hållet? Ja. Om du ännu vänder den lite. Ja, i den riktningen. Om du håller den så. Det är skrämmande att se på bilden.
Faktiskt. Så mycket staden har utvecklats. Jag kan visa dig platsen senare. Men det måste vara här någonstans. För att de kom med båt och över från den andra sidan. Något sådant. Ja, mycket bra.
Här är vinterbetet, där våra djur har vistats den senaste tiden. Vi rör oss gradvis inåt. Efter det flyttar vi oss hit och hoppas på en paus här, vi brukar hålla en mellanetapp i inlandet, innan vi kommer hit upp. Det här är Eiteråfjellet och Eiterådalen ligger här. Vi är i den här trakten och betar med hjorden, innan vi flyttar oss hitåt och sedan till Reinfjellet. Vindparken är här… och vi stannar precis söder om den.
Här är Hundålvatnet och vi vill, att renarna håller sig en aning söderut från vindparken, eftersom vi måste vänta tills vi kan gå över och det blir goda betesförhållanden på den här sidan Reinfjellet. Nu har vi gjort på ett annat sätt. Vi har drivit… om du går en aning bakåt… på kartan… tillbaka till vinterbetesmarkerna… Här går renstängslet, vi flyttar oss hit och driver djuren till det här området utan att vi rör oss fysiskt. Det är problematiskt också av den anledningen att där nere rör vi oss inte längre in på betesmarkerna och en stor del av de här områdena används inte. En utmaning är att där är branta förflyttningar från vinter- till sommarbetesmarkerna. Det kan ha ödesdigra följder för djuren.
En annan utmaning är också att här är en trång passage som det är svårt att färdas längs. Dessutom får det här området inte användas p.g.a. vindparken. Vägen är brant och det finns riskabla ställen som gör området farligt för både människor och djur, alltså området där vägen är byggd. Detta gör det ännu svårare att samla ihop renarna. I närheten av vindparken är mycket viktiga områden, där djuren betar innan de går vidare till vårbetesmarkerna. Förflyttningen är viktig att utföra i skeden.
Vindturbinerna skapar annorlunda ljud beroende på vinden. De vänder sig snabbare då blåsten är hård. Då de vänder sig snabbare, ger de ett kraftigare ljud ifrån sig. Detta kan leda till att djuren sprider sig i olika riktningar och de är inte längre så lätta att samla ihop.
13:07
Okay, let’s have a look at them all, and then we can spot anything recognisable. I think this is our summer pasture. And yeah, this is more like where we are now… Flater. Yes. [indistinct] The other you have, this is on the move from the coast. This looks like… Yes. It is… Majavatn. It does look like it’s Majavatn. I think it’s Majavatn. I mean, they’re all from the same area, but they of course can be anywhere in the… This is also in the book. You can ask some old people about this picture. Okay. Yes, because I think it’s mixed. This place, I don’t know where it is. It’s Mosjøen (Halsøya). No, but… That’s Mosjøen seen from… From the bridge, yes. This is the Mosjøen community college. This is in Mosjøen? Yeah, you have… So we can look at the map, but… Yeah, okay, good. I can show you. If you go there… I can show you the building. Good, a little bit up. A little more. There, now. It’s right here. Yes, now it’s all industry, no… There. This is the bridge? Yeah. The building is up here. That’s the building. Yes, it’s the same one. I think they came from… They came maybe… Did they swim across? It may have been… [indistinct] There was a lot of forest and… Can you show me the picture again? You think that building is this? Yeah, we can go and take a look. Yes. You can take the picture now. I think it’s only two… There are two possibilities. They came over either by boat, from Dønna and along this route, and then they have… Here is the boat place. Yes, the sea is on the other side of the peak. Yes. So, maybe they come from the coast, yes, and then they go over to the summer pasture. From the coastal area. Yeah. So like… Back here, they come from here. And they’re here, with the reindeer. I’ll mark this so we can see here. Yes, going up. And they go here. Maybe that, I don’t know what I’m doing. Yes, there wasn’t a road. Yeah, there was nothing. Where is Reinfjellet now? It’s right there. Here! Here, and here. Yes. Øyfjellet. It’s Øyfjellet? Do you think you know where the road is? Yes, that’s the centre of Mosjøen. Okay. Now they’ve made stairs up to the mountain. You see them in the back of the picture. If you look, there’s a stairway up the mountain. If you go to the 3D view, I’ll show you. He’s standing there and taking a picture like this. But the road was different. And there were fewer people. Do you know where I think it is? I think it’s here. Yes. Here, not here. It’s more this way, it’s there. The same place as in the last picture. More…sorry, oh it’s difficult with..Here,I think it’s up here. Where is Shell? I think it’s here somewhere. No, it’s not so far, it’s somewhere here. Yeah, somewhere here. In the middle of a shopping mall. I think they’ve gone through here, along here and then up the Marka. And they took the boat. The picture is like this. That way? Yes, that way. If you turn a little bit more. Yeah, this direction. If you hold it like this. No. it’s lower, in this… If you go back to the picture.
[indistinct]
7:45: It’s scary to look at the picture. It really is. How much the city has developed. It’s kind of…more or less… I can show you the place later. But it has to be here somewhere. Because they came by boat and over from the other side. If you go back to the picture and zoom in, really zoom in. Something like that. Yeah, very good.
This is the winter pasture where our animals have been staying lately. We will move gradually inland.
Then we’ll move here, and we’re actually hoping to have a stopover here; we tend to have an inland stopover before moving here, until we come further to these areas, which are west from... Here is Eiteråfjellet, and Eiterådalen is here. We’ll let the herd graze in this area for some time before moving the animals here and then to Reinfjellet.
The wind farm is here. And we’ll stay just south of it. This is Hundålvatnet, and we want the reindeer to stay a bit south of the wind farm because we have to wait until we can move across and the grazing conditions become good on this side of Reinfjellet.
Now we have done it in a different way. We have transported… if you go back a little bit… on the map… back to the winter pasture… There is a reindeer fence here. We will move over here and move the animals directly to these areas without physically moving ourselves. It is problematic also because down there, we don’t move further into the pastures, and a large part of these areas is unused. Another challenge is that there are steep transitions from the winter pastures to the spring pastures. This can have fatal consequences for the animals.
Another challenge is that there is a narrow passageway here that is difficult to go through. In addition, this area cannot be used because of the wind farm. The road is steep and there are risky places that make the area dangerous for both humans and animals, in the area where the road is built. Which makes it even more difficult to gather the reindeer together. Near the wind farm, there are very important areas because that is where the animals graze before they are moved to the spring pastures. It is important to move them gradually.
Wind turbines create slightly different kinds of sounds depending on how fast they spin. They turn when the wind is strong. When they turn faster, they make a louder sound. This again can cause the animals to scatter in different directions, and then not so easy to get past [this area].