Vid samma hav

Som bärande teman på den första Helsingforsbiennalen valde vi samhörighet och ömsesidigt beroende. De bildar en bred referensram med många underteman. Valet av dessa teman kändes mycket naturligt i den pågående ekologiska krisen, och det är också en orsak till att vi valde Skanslandet som utställningsplats.

Vi har döpt biennalen till Samma hav. Samma hav är en metafor för samhörighet. Namnet syftar på att allt på jorden är beroende av allt annat och att konsekvenserna av alla slags handlingar inte kan lösgöras från sin kontext. Inför miljökrisen befinner vi oss vid samma hav. Men samtidigt som havet varierar på olika ställen och vid olika tidpunkter varierar också krisens konsekvenser avsevärt för olika människor och arter.

Samhörigheten och det ömsesidiga beroendet återspeglas på flera sätt i konstverken på Helsingforsbiennalen. I vissa arbeten är de integrerade i arbetenas fysiska konstruktion.

När man anländer till Skanslandet med färja tas besökaren emot av Jaakko Niemeläs stora installation. Den utkristalliserar föreställningar om ömsesidigt beroende, eftersom installationens konstruktionsdelar bär upp varandra. Arbetet konkretiserar också konsekvenserna av en stigande havsnivå . Tadashi Kawamata bygger en fyr på Skanslandet av material som bildar ett till synes kaotiskt kluster, men där varje del ändå har sin plats i helheten. Janet Echelmans arbete är sytt som ett fiskenät, och hela installationen rör sig i vågor i vinden.

Havet anknyter också väsentligt till biennalens huvudsakliga utställningsplats, Skanslandet.

Skanslandet är alltså den konkreta och begreppsliga utgångspunkten när det gäller kuratorsarbetet. Skanslandet är ett unikt natur- och kulturhistoriskt objekt, och vi har valt att arbeta på plats för att skapa utställningsobjekt som verkligen kommunicerar med omgivningen. Vi har strävat efter att hitta rätt plats för varje objekt.

På Skanslandet visas konstverken längs den gamla kanonvägen, antingen i gamla bostadshus eller krutkällare eller på genomtänkta platser utomhus. Att skapa och visa konst på Skanslandet kräver samarbete med Forststyrelsen som förvaltar ön samt med skyddsbiologer och Museiverket som övervakar byggnadsskyddet. Varje konstverk och dess läge har bedömts med beaktande av natur- och byggnadsskyddet samt den allmänna säkerheten.

Konsten återspeglar Skanslandets natur och historia – och öppnar nya och även överraskande perspektiv på den imponerande miljön men samtidigt också samtidsfenomen.

Rum som en del av konstverken

Många av de platser och lokaler där arbetena ställs ut blir en del av konstverken. Till exempel Dafna Maimons arbete, där en krutkällare förvandlas till människans tarmsystem, och Cardiffs och Millers arbete, där skogen omkring förvandlas till berättare. Maaria Wirkkala använder Alexandersbatteriets valvkällare som material i sin installation, och Katharina Grosse omvandlar den gamla förfallna skolbyggnaden och dess omgivning till en målning. Alicja Kwades spegel sammanblandar i sin tur Skanslandets och Kungsholmens siluetter.

Största delen av konstnärerna arbetar alltså på Skanslandet, och även de befintliga arbeten som vi väljer för en dialog med ön. Arbetena på fastlandet anknyter också till Skanslandets teman och biennalens övergripande föreställning om att allt hänger ihop.

Det finns teman och föreställningar som anknyter till Skanslandet: förhållande till naturen, gränser och identiteter, tid och förändring, samhörighet och empati.

Förhållande till naturen

Den globala ekologiska krisen och Skanslandets unika natur har inspirerats många konstnärer till att reflektera över förhållandet till naturen. Detta tema konkretiserar eventuellt bäst samhörigheten och det ömsesidiga beroendet. Konstnärerna studerar olika naturliga processer, människans förhållande till andra arter och material, element och ekosystem såsom vatten, jord och skog.

Teemu Lehmusruusu har samarbetat med forskare på VTT i sin studie av svampbaserat material. Hans arbete gör det möjligt för oss att lyssna på organismer i jord med hjälp av teknik. Den anonyma konstnärsgruppen ATTAKWAD har studerat tickor i träden på Skanslandet. Tuomas A. Laitinen  jämför naturliga organismer och processer på mikro- och makronivå. Hans konstverk är som en levande organism som förändras hela tiden under biennalen. Gustafssons&Haapojas konstverk fokuserar på jämställdhet mellan alla levande varelser samt deras relation till varandra och den livlösa naturen. Deras utställning på Tennispalatset är startskottet för biennalen och visas fram till den 17 januari 2021. Antti Majava seglar och kartlägger energins förflutna och framtid. Hanna Tuulikki fokuserar i sin tur på den finska skogen både som en mytisk plats och en illusion av den finländska identiteten.

En del arbeten anknyter till ursprungsfolkens rätt till sin jord. Khvay Samnangs samt Outi Pieskis och hennes döttrar Birit och Katja Haarlas arbeten behandlar ursprungsfolkens relation till naturen samt hur den gått förlorad och strävan efter att återvinna den.

Konstnärskollektivet Honkasalo-Niemi-Virtanen visar hur människolivet börjar i vatten och återvänder dit. Wanuri Kahius film fokuserar på hur viktigt det är att ha rent vatten och en ren markgrund genom att visa vad som sker om vattnet och marken förorenas.

I kuratorsarbetet har vi fört värdefulla diskussioner om bland annat livet efter fossila bränslen och ekologisk återuppbyggnad tillsammans med forskningsenheten Bios. Vi har också inbjudit Bios till Skanslandet: på sommaren inrättar gruppen en forskningsstation på ön som presenterar tvärvetenskaplig miljöforskning.

Gränser och identiteter

Gränser och identiteter anknyter till Skanslandet både symboliskt och rent konkret. Skanslandet byggdes för att trygga statsgränserna. Även på själva ön har det funnits förbjudna och tillåtna områden. I dag är ön indelad i två delar: ett för allmänheten öppet rekreationsområde och ett stängt skyddsområde. På denna tudelade karaktär hos Skanslandet syftar verket Muren vid Tölöviken av Joni Kärkkäinen och Jukka Tarvainen. Verket produceras av Zodiak. Den uppmuntrar till att överskrida gränser och ägna sig åt parkour. Olika slags evenemang kring detta ordnas under sommaren. Hayoun Kwons animation om den stängda gränszonen mellan Syd- och Nordkorea anknyter till Skanslandets militära historia och dess vildvuxna natur.

En del konstnärer fokuserar på hur identiteter bygger på hemhörighet, platser och bortflyttning. Dessa teman anknyter till bland annat gränser, våld, samhälleliga omvälvningar, migration och flyktingskap. Mario Rizzi och Baran Caginli behandlar förlusten av hemmet på grund av flyktingskap. Caginli fokuserar också på krig, de gränser som krig skapar och det våldsamma överskridandet av dem. Uwa Iduozees fotografier granskar hur identiteten förändras mellan länder. Skanslandet, som å ena sidan är ett försvarsverk och å andra sidan en blandning av olika influenser, kan skapa en dialog mellan olika tankemodeller och riva murar mellan slutna identiteter och områden.

En del konstnärer har inspirerats av vardagen för före detta invånare på Skanslandet. Till exempel Inga Meldere samlade minnen av människor som växte upp där på 1950–70-talen. Skanslandet hade också en egen konstnär, Topi Kautonen, som bodde där efter krigen och arbetade på Försvarsmaktens väderstation. Han målade landskap, väderfenomen och ljuset på Skanslandet. Kautonens målningar återvänder hem under biennalen.

Tid och förändring

Människans historia på Skanslandet har varit relativt kort men spåren desto större. Ön har utnyttjats på många sätt under historiens lopp, och ibland har alla skogar varit helt avverkade. Byggnaderna, jordvallarna och vägarna har förändrat terrängen, och dess yta har eroderats av sprängningar, grävande och utvidgningar av fartygsleden genom Gustavssvärds sund. Den senaste förändringen var att ön kopplades till vatten- och avloppsnätet på fastlandet.

I sina arbeten granskar Samir Bhowmik hur infrastrukturprojekt påverkar omgivningen och hur även en del av det kulturella minnet försvinner när landskapet förändras. EGS rekonstruerar i sin tur öar som försvunnit till följd av utbyggnaden av staden och kompletterar dem med några fiktiva öar. En av dessa åtta öar visas på Skanslandet och resten på olika håll i Helsingfors.

Tiden är immateriell, men vi har en uppfattning om dess gång – ofta genom materiella element.

Marja Kanervo har byggt om bostäder i Lotshuset på Skanslandet till ett känsligt allkonstverk, där människolivets gång och förgänglighet blir synliga genom gamla föremål, dammlager och ljusfläckar. Jussi Kivi bygger om en bostad med 1980-talsinredning i Lotshuset till ett slags förgänglighetens museum med fragment från olika tider som hittats på ön. Konstnärsduon Niskanen & Salo transformerar ljus till ljud och musik. Verket filmades vid den astronomiska tideräkningens vändpunkt före och efter sommarsolståndet, då dagen och natten är lika långa för en stund.

Janet Echelmans arbete som visas i staden påminner oss om hur tiden är kopplad till den fysiska världen: titeln syftar på en jordbävning som förflyttade jordklotets massa så att jordens rotation kring sin axel under en dag accelererade med 1,78 mikrosekunder – och lika mycket tid ”försvann” från vår tideräkning. Den geologiska tidens skala åskådliggörs i Sari Palosaaris installation där stenar spricker i egen takt och i Alicja Kwades andra installation där stenarnas ådring, lager och färger avslöjar deras uppkomst. Laura Könönens konstverk kan tolkas som en symbolisk beskrivning av föränderligheten, där något stort som ansetts vara evigt – till exempel tankemönster, trossatser eller livsstilar – oåterkalleligt bryter samman. I sina arbeten syftar IC-98 på degenererande civilisationer och tiden efter människan som endast mäts av naturens processer.

Samhörighet och empati

Strävan efter samhörighet och empati utgör kärnan i den konst som många av biennalens konstnärer skapar. Empati hjälper oss att förstå hur beroende vi är av varandra. I sina olika former ger konsten oss möjligheter att lära oss empati.

Paweł Althamer har skapat sitt arbete tillsammans med fångarna på den öppna anstalten på Sveaborg. Fångarnas historier är också en övning i empati. Även Kuyngwoo Chuns bidrag är sociala. En central aspekt hos arbetena är kommunikation, lyhördhet och bemötande av andra – vare sig de är människor eller till exempel fåglar. I Chuns arbeten bildar människors individuella handlingar något kollektivt. Möten utgör också kärnan i Meiju Niskalas praktik i radikal empati och sociala arbetsmetoder. Pasi Autios fågeldisco lockar till dans och roliga stunder tillsammans, men är också en påminnelse om att fågelarter utrotas. Rirkrit Tiravanija och Antto Melasniemi inbjuder människor till middag i en installation vid HAM-hörnet.

Christine och Margaret Wertheims sociala projekt Helsingfors korallrev väntas locka åtminstone 5 000 deltagare, vilket är det största antalet någonsin som tidigare deltagit i det här konceptuella konstverket någonstans i världen. När man virkar korallrev kan man leva sig in i hur dessa rev uppstår långsamt då otaliga organismer växer ihop. Samtidigt får man en uppfattning om hur det egna görandet utgör en del av en helhet som består av många individers arbete. Konstverket är en påminnelse om korallrevens, havets och ekosystemens sårbarhet men också om vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Idén om samma hav omfattar utöver social gemenskap och varierande situationer även frågor om ansvar: vi delar vår gemensamma planet, där allt påverkar allt annat och där vår överlevnad på ett grundläggande sätt beror på oss och vår miljö. Konsten en har en viktig roll och potential när det gäller att stärka dialogen, förståelsen och empatin.

Pirkko Siitari och Taru Tappola, huvudkuratorer för Helsingforsbiennalen 2021