Skip to content

Laura Könönen

FI
I sina skulpturer förenar Laura Könönen på ett överraskande sätt material med vardagliga föremål, såsom ett telefonbås, en högtalare eller en falnande brasa för att skapa olika slags metaforer.

Sten är ett vanligt material i Laura Könönens (f. 1980) arbeten, eftersom det för henne symboliserar tystnad utan människans närvaro, efter att alla röster tystnat. ”Stenen har ett annat tidsperspektiv än individen”, säger Könönen. I sina skulpturer förenar hon på ett överraskande sätt material med vardagliga föremål, såsom ett telefonbås, en högtalare eller en falnande brasa för att skapa olika slags metaforer. Könönen säger att hon på detta sätt vill framhäva tillvarons melankoli.

Utöver svart diorit använder Könönen bland annat marmor, ljus, ljud, stål och glas som material. Den konceptuellt orienterade konstnären förser ofta sina konstverk med egna metaforer, som hänvisar till tankar bakom konstverken.

I Laura Könönens skulptur har en bit av himlen ramlat ner och vilar nu i spillror på jorden. Biennalens besökare kommer till resterna av de raserade konstruktionerna för att bevittna den dramatiska vändningen. Konstverket splittrar både himlavalvet som uppfattas som evigt och det hårda stenmaterialet.

Konstverket består av åtta bearbetade dioritblock från Korpilahti. De stora stenblockens splittrade form fungerar som en kontrast till den minimalistiska helheten. Himlavalvets brottstycken för en fortlöpande dialog med den föränderliga omgivningen. Gränsen mellan verklighet och skulptur suddas ut.

På Skanslandet visas en del av skulpturen Ingen himmel som gräns (2020) som efter sommaren 2020 placeras i sin helhet och permanent i Godahoppsparken på Busholmen i Helsingfors och blir en del av stadens offentliga konst.

Bilder: Matti Pyykkö