Katharina Grosses målningar på naturformationer och byggnader är färgspäckade och radikala.
Katharina Grosse bor och arbetar i Berlin och Nya Zeeland. Grosse är fascinerad av hur färger påverkar omgivningen. När hon målar stora, platsrelaterade konstverk tar hon ett steg ut ur ramarna, och hennes dukar består av både naturformationer, golv, väggar och andra bebyggda miljöer. Hon anser att målningar kan ”skapas på vad som helst: äggskal, armveck, stationsperronger, snö och is eller till exempel sandstränder”.
Även hennes arbetsredskap är mångsidiga: Grosse målar med industriell målfärgsspruta men också med sina händer samt med rulle och pensel. Slutresultatet är snarare en skulptur som växer upp ur en geografisk plats än en konventionell målning.
För Katharina Grosse är observationer av omvärlden kopplade till aktivitet. Målandet är en gärning, som uppstår av relationen till en viss plats och anpassas till den, oberoende av det som råkar hända under målandet. De haptiska arbetena med flera lager är radikala och provocerande och ger betraktaren en möjlighet att uppleva verkligheten på ett annat sätt.
Exempel på hennes senaste utställningar och platsbundna konstverk: The Horse Trotted Another Couple of Metres, Then It Stopped, Carriageworks, Sydney (2018), Wunderbild, Nationalgalleriet i Prag (2018/2019), Mumbling Mud, chi K11, Shanghai (2018/2019) och chi K11, Guangzhou (2019), föreställning med dubbel anda Mural: Jackson Pollock / Katharina Grosse, Museum of Fine Arts, Boston (2019/2020) samt It Wasn’t Us, Hamburger Bahnhof – Museum für Gegenwart – Berlin (2020–2021).
Katharina Grosse: Shutter Splinter, 2021 ©Maija Toivanen/HAM/Helsingforsbiennalen 2021
Shutter Splinter, 2021
På biennalen ställer Katharina Grosse ut en målad installation i den gamla skolbyggnaden och den omgivande vilda växtligheten på Skanslandet. Barnen på den militära ön gick i skolan från 1950- till 1980-talet. Eftersom det senare hittats skadliga mikrober dvs. aktinobakterier, kan byggnaden inte längre användas. Grosse har omvandlat den gamla skolan till en utomhusateljé i bästa plein air-anda eller som Edvard Munch, som utsatte sina målningar för väderförhållanden.
I målningen blandas den bebyggda miljön med naturen, när färgen färgen sprids från skolbyggnaden och vassa plywoodskivor som lutar mot den till den omgivande växtligheten. Efter biennalen rivs skolbyggnaden, och målningen försvinner så småningom med årstiderna. Grosses kortvariga men visuellt imponerande intervention påminner oss om tidens gång vid korsningen mellan kulturarvet och naturens kretslopp.
Bild 1: Markus Jans